Author: Elsa Beskow
Year: 1932
Origin: Sweden
Violence: 0/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: Swedish link
Synopsis:
Sagan handlar om en liten skogsälva som dansar årtidsdanser.
En dag hittar hon ett stort gult klot i skogen och drar genast slutsatsen att solen måste ha lagt ett ägg som sedan trillat ner från himlen. Älvan och hennes vänner försöker tillsammans lista ut var ägget kommer ifrån.
Year: 1932
Origin: Sweden
Violence: 0/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: Swedish link
Synopsis:
Sagan handlar om en liten skogsälva som dansar årtidsdanser.
En dag hittar hon ett stort gult klot i skogen och drar genast slutsatsen att solen måste ha lagt ett ägg som sedan trillat ner från himlen. Älvan och hennes vänner försöker tillsammans lista ut var ägget kommer ifrån.
Det var en gång en liten älva, som bodde i ett ihåligt träd i skogen. Hon tyckte så mycket om att dansa. Om våren dansade hon välkommen-kärasoldansen, om hösten dansade hon virvlagula-lövdansen och om vintern fallvitasnödansen, tills hon blev så sömnig att hon kröp in i sitt träd och somnade.
Men på sommaren fanns det så mycket roligt att springa omkring och titta på i skogen, så då blev det inte av lika ofta för älvan att dansa.
Älvan var så god vän med alla småfåglarna i skogen. Så fort hon såg ett litet ägg, som hade ramlat ur boet ner i mossan, skyndade hon sig att klättra upp med det till fågelmamman. Därför tyckte småfåglarna så mycket om henne och sjöng sina allra vackraste visor för henne
Älvan var så god vän med alla småfåglarna i skogen. Så fort hon såg ett litet ägg, som hade ramlat ur boet ner i mossan, skyndade hon sig att klättra upp med det till fågelmamman. Därför tyckte småfåglarna så mycket om henne och sjöng sina allra vackraste visor för henne
En dag, när älvan var på upptäcksfärd i skogen, fick hon se något stort, gult, runt som låg i mossan.
- Oj, ett sånt stort ägg, tänkte hon. Var i all världen har det kommit ifrån?
Hon tittade rakt upp och fick se ett ljust hål i molnen alldeles ovanför. Nu förstår jag, tänkte hon, stackars solen har tappat sitt ägg och kan inte hitta det för att molenen är i vägen!
Och så sprang älvan fort, fort för att berätta den stora nyheten för sin vän Kotte.
Kotte var en mycket retsam pojke. Han låg på magen på en gren, och när han fick se älvan kastade han en tallkott på henne, så hon trillade omkull.
- Du är en riktigt sygg gosse, sa älvan förtretad. Om du gör så någon mer gång, så talar jag om det för Krokrot!
Gamle Krokrot var skogens vaktaretomte, och han var den enda som Kotte var rädd för.
- Det är fegt att skvallra, det är fegt att skvallra! ropade Kotte.
- Ja, därför j´gör jag det inte heller, sa älvan. Men min hemlighet får du inte veta! Pytt vad du fick!
Och så sprang älvan därifrån, men Kotte hoppade hastigt ned ur trädet för att följa efter. Och han tog med sig sin vassa träpigg och sitt gräsrör för att kunna bjuda älvan på färsk björksaft, så hon skulle bli god vän med honom igen.
Men egentligen fick han inte borra i björkarna, för det hade Krokrot förbjudit.
- Oj, ett sånt stort ägg, tänkte hon. Var i all världen har det kommit ifrån?
Hon tittade rakt upp och fick se ett ljust hål i molnen alldeles ovanför. Nu förstår jag, tänkte hon, stackars solen har tappat sitt ägg och kan inte hitta det för att molenen är i vägen!
Och så sprang älvan fort, fort för att berätta den stora nyheten för sin vän Kotte.
Kotte var en mycket retsam pojke. Han låg på magen på en gren, och när han fick se älvan kastade han en tallkott på henne, så hon trillade omkull.
- Du är en riktigt sygg gosse, sa älvan förtretad. Om du gör så någon mer gång, så talar jag om det för Krokrot!
Gamle Krokrot var skogens vaktaretomte, och han var den enda som Kotte var rädd för.
- Det är fegt att skvallra, det är fegt att skvallra! ropade Kotte.
- Ja, därför j´gör jag det inte heller, sa älvan. Men min hemlighet får du inte veta! Pytt vad du fick!
Och så sprang älvan därifrån, men Kotte hoppade hastigt ned ur trädet för att följa efter. Och han tog med sig sin vassa träpigg och sitt gräsrör för att kunna bjuda älvan på färsk björksaft, så hon skulle bli god vän med honom igen.
Men egentligen fick han inte borra i björkarna, för det hade Krokrot förbjudit.
Älvan sprang rakt ner till "glada grodan", som bodde vid tjärnen. Hon hette så för att hon skrattade åt allting, och hon hade en liten servering, som också kallades "Glada Grodan". Där satt en snigel och en ödla och åt sin lunch, och glada grodans vän, den ledsna grodan, satt just och väntade på att bli serverad, när den lilla älvan kom springande.
- Ska det vara färsk löjrom eller hackad nate, lilla älva? sa den glada grodan vänligt. Eller kanske du hellre vill ha grodbladsfrön?
- Nej tack, jag är alldeles stoppmätt, för jag åt ett helt harsyreblad i morse, sa älvan. Men jag har en stor , stor nyhet att berätta!
Kan ni tänka er! Solen har värpt ett ägg, som har ramlat ner mitt i skogen!
Det tyckte glada grodan lät så löjligt, att hon gav sig till att skratta, så hon nästan kiknade, och den ledsna grodan måste bulta henne i ryggen.
- Ska det vara färsk löjrom eller hackad nate, lilla älva? sa den glada grodan vänligt. Eller kanske du hellre vill ha grodbladsfrön?
- Nej tack, jag är alldeles stoppmätt, för jag åt ett helt harsyreblad i morse, sa älvan. Men jag har en stor , stor nyhet att berätta!
Kan ni tänka er! Solen har värpt ett ägg, som har ramlat ner mitt i skogen!
Det tyckte glada grodan lät så löjligt, att hon gav sig till att skratta, så hon nästan kiknade, och den ledsna grodan måste bulta henne i ryggen.
Men älvan sprang före för att visa vägen till solägget, och alla de andra följde efter. Kotte kom också ifatt dem och hans vän Kurre, och alla var de väldigt nyfikna på solägget. De blev också något till förvånade, när de fick se det.
- Tänk om det kläcks ut snart och vi får en egen sol, som skiner jämt här i skogen, sa älvan.
- Det vore just snyggt, sa ugglan och tittade fram ut granen. Uhu, uhu, då flyttar jag!
- Det är förstås eld ini det, sa Kotte, för solen har ju eld ini sig.
- Vad är det för folksamling här? frågade gamla Krokrot. Han kom klivande så fort han kunde och stötte med sin käpp.
- Det är ett solägg, skrek Kotte.
- uhu, uhu, snart råkar skogen i brand, sa ugglan.
- Det måste vi ögonblickligen förhindra, sa Krokrot.
- Det är bäst att kläck, kläck, kläck, sa glada grodan.
Hon tänkte säga: det är bästa att kläcka ut det i vattnet, men i detsamma kom hon att tänka på hur solungen skulle fräsa, när den kläcktes ut i vattnet, och därför skrattade hon så mycket hon orkade.
- Ingenting att flina åt, sa Krokrot barskt. Ta i alla man, så rullar vi ägget ner till vattnet!
- Men skalet är ju inte varmt alls, sa ödlan och nosade på det.
- Hurra, det är inget solägg, det är en fotboll, skrek Kotte och gav det en spark.
- Du får inte sparka mitt solägg, du kan skada den lilla solungen! ropade älvan.
Men Krokrot hade redan tagit Kotte i örat. - Rör du solägget en gång till så får du krypa i kurran, sa han.
I detsamma bet ekorren en bit av skalet på soläggget och skuttade upp i trädet med det.
- Fy, sa han och spottade, det är ju alldeles beskt!
- Akta mitt solägg, akta mitt solägg! ropade älvan förtvivlad. Det hörde den lilla bofinken och kom flygande.
- Tänk om det kläcks ut snart och vi får en egen sol, som skiner jämt här i skogen, sa älvan.
- Det vore just snyggt, sa ugglan och tittade fram ut granen. Uhu, uhu, då flyttar jag!
- Det är förstås eld ini det, sa Kotte, för solen har ju eld ini sig.
- Vad är det för folksamling här? frågade gamla Krokrot. Han kom klivande så fort han kunde och stötte med sin käpp.
- Det är ett solägg, skrek Kotte.
- uhu, uhu, snart råkar skogen i brand, sa ugglan.
- Det måste vi ögonblickligen förhindra, sa Krokrot.
- Det är bäst att kläck, kläck, kläck, sa glada grodan.
Hon tänkte säga: det är bästa att kläcka ut det i vattnet, men i detsamma kom hon att tänka på hur solungen skulle fräsa, när den kläcktes ut i vattnet, och därför skrattade hon så mycket hon orkade.
- Ingenting att flina åt, sa Krokrot barskt. Ta i alla man, så rullar vi ägget ner till vattnet!
- Men skalet är ju inte varmt alls, sa ödlan och nosade på det.
- Hurra, det är inget solägg, det är en fotboll, skrek Kotte och gav det en spark.
- Du får inte sparka mitt solägg, du kan skada den lilla solungen! ropade älvan.
Men Krokrot hade redan tagit Kotte i örat. - Rör du solägget en gång till så får du krypa i kurran, sa han.
I detsamma bet ekorren en bit av skalet på soläggget och skuttade upp i trädet med det.
- Fy, sa han och spottade, det är ju alldeles beskt!
- Akta mitt solägg, akta mitt solägg! ropade älvan förtvivlad. Det hörde den lilla bofinken och kom flygande.
- Ack, kära ni, inte är det ett solägg, sa han. Det är en slags solfrukt, som kallad apelsin. Jag har sett många hundra såna där hänga på träden där nere i sollandet, där jag bor om vintern. Di hänger tätt som kottar på träna, och di har en mycket god saft ini sig.
- Har di saft ini sig, ropade Kotte. Och vips smög han sig bakom det gula klotet ocj gjorde hål med sin träpigg och stack in sitt gräsrör och sög.
- Oj så gott! sa han och smackade, aldrig förr har jag känt så gott!
- Vad tar du dig till? röt Krokrot.
Men Kotte skyndade sig bjuda Krorot smaka. Och så skaffade han gräsrör åt alla de andra. Och rätt som det var stod de där allesammans och sög och sa: Oj så gott! Den som fick minst var glada grodan, för Kotte kittlande henne i sidan, så hon fick saften i vrångstrupen. Men när hon hostat ut sa hon: - Hör du lilla älva, du ska få gratis bespisning hos mig hela året, om jag får överta den här safttunnan till min servering!
Just då kom den stora, glupska kråkan flygade. Och han flaxade med vingarna och kraxade och skrämde bort allesammans. Sen högg han klorna i apelsinen och flög med den till sitt bo. Alla kråkungarna gapade och ville ha med. Men glupska kråkanvar så snål, så han slukade hela apelsinen i ett tag, och den fastnade i halsen, så att han närapå kvävdes. Och efteråt fick han så ont i halsen, så han måste gå med omslag hela sommaren och kunde aldrig kraxa mer. Det var väl rätt åt glupska kråkan!
Men lilla älvan grät för att kråkan tagit hennes solfrukt från henne. - Gråt inte lilla älva, sa trasten, du ska få följa med mig i höst till sollandet, där alla de vackraste solfrukterna hänger på träden! Du är så lätt, så du kan gott rida på min rygg.
När älvan hörde det blev hon så glad, att hon dansade runt i hela skogen och sjöng: - Jag får resa till sollandet, jag får resa till sollandet!
- Har di saft ini sig, ropade Kotte. Och vips smög han sig bakom det gula klotet ocj gjorde hål med sin träpigg och stack in sitt gräsrör och sög.
- Oj så gott! sa han och smackade, aldrig förr har jag känt så gott!
- Vad tar du dig till? röt Krokrot.
Men Kotte skyndade sig bjuda Krorot smaka. Och så skaffade han gräsrör åt alla de andra. Och rätt som det var stod de där allesammans och sög och sa: Oj så gott! Den som fick minst var glada grodan, för Kotte kittlande henne i sidan, så hon fick saften i vrångstrupen. Men när hon hostat ut sa hon: - Hör du lilla älva, du ska få gratis bespisning hos mig hela året, om jag får överta den här safttunnan till min servering!
Just då kom den stora, glupska kråkan flygade. Och han flaxade med vingarna och kraxade och skrämde bort allesammans. Sen högg han klorna i apelsinen och flög med den till sitt bo. Alla kråkungarna gapade och ville ha med. Men glupska kråkanvar så snål, så han slukade hela apelsinen i ett tag, och den fastnade i halsen, så att han närapå kvävdes. Och efteråt fick han så ont i halsen, så han måste gå med omslag hela sommaren och kunde aldrig kraxa mer. Det var väl rätt åt glupska kråkan!
Men lilla älvan grät för att kråkan tagit hennes solfrukt från henne. - Gråt inte lilla älva, sa trasten, du ska få följa med mig i höst till sollandet, där alla de vackraste solfrukterna hänger på träden! Du är så lätt, så du kan gott rida på min rygg.
När älvan hörde det blev hon så glad, att hon dansade runt i hela skogen och sjöng: - Jag får resa till sollandet, jag får resa till sollandet!
Och när hösten kom följde älvan med trasten till sollandet. Där springer hon nu omkring så lycklig i solskenet, och hon är närapå lika god vän med fjärilarna där nere som med dem här hemme i hennes egen skog. Blir hon hungrig, så sticker hon bara sitt gräsrör in i en av de stora söta solfrukterna och dricker. Men citronerna dricker hon aldrig ur, för de är alldeles för sura, tycker hon.
Ifall du någon gång i vinter skulle råka få en apelin som är litet torr, så ska du inte bli ledsen, för tänk om det är just den apelsinen, som älvan sugit litet saft ur! Det vore väl bara lustigt?
Men fast älvan har så roligt därnere, så säger hon ändå varenda dag till solen:
- Kära sol, skynda dig att lysa där hemma i skogen, så det snart blir vår!
För till våren tänker älvan följa med trasten hem till sin egen skog. Det har hon lovat, för sipporna vågar sig inte fram, om hon inte dansar välkommenkärasoldansen för dem.
Och Krokrot och Kotte, de längtar så att älvan ska komma igen. Gång på gång går de och tittar efter om trasten syns till. Och Krokrot säger till Kotte: - Du är en dumbom, Kotte, det kan du väl begripa, att trasten inte kan komma flygande mitt i vintern! Men Krokrot kan inte låta bli att titta efter älvan han också, fast det liger snö på marken.
Och när hon äntligen kommer, då blir de så glada, ja då blir de så glada, så hela skogen stupar kullerbytta!
Men tänk, att hela den här historien kom sig bara av att en pojke, som heter Lasse, tappade sin stora apelsin i skogen, när han var ute en gång i somras för att leta smultron.
Ifall du någon gång i vinter skulle råka få en apelin som är litet torr, så ska du inte bli ledsen, för tänk om det är just den apelsinen, som älvan sugit litet saft ur! Det vore väl bara lustigt?
Men fast älvan har så roligt därnere, så säger hon ändå varenda dag till solen:
- Kära sol, skynda dig att lysa där hemma i skogen, så det snart blir vår!
För till våren tänker älvan följa med trasten hem till sin egen skog. Det har hon lovat, för sipporna vågar sig inte fram, om hon inte dansar välkommenkärasoldansen för dem.
Och Krokrot och Kotte, de längtar så att älvan ska komma igen. Gång på gång går de och tittar efter om trasten syns till. Och Krokrot säger till Kotte: - Du är en dumbom, Kotte, det kan du väl begripa, att trasten inte kan komma flygande mitt i vintern! Men Krokrot kan inte låta bli att titta efter älvan han också, fast det liger snö på marken.
Och när hon äntligen kommer, då blir de så glada, ja då blir de så glada, så hela skogen stupar kullerbytta!
Men tänk, att hela den här historien kom sig bara av att en pojke, som heter Lasse, tappade sin stora apelsin i skogen, när han var ute en gång i somras för att leta smultron.