Author: Best-known version written down by the Brothers Grimm
Year: -
Origin: Germany
Violence: 1/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: English link, Swedish link
Synopsis:
De två små flickorna Snövit och Rosenröd bor med sin mor i en stuga i skogen. Under en snöstorm får de påhälsning av en björn. Han blir flickornas lekkamrat. När våren kommer ger han sig av för att skydda sina egendomar mot en elak dvärg.
Year: -
Origin: Germany
Violence: 1/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: English link, Swedish link
Synopsis:
De två små flickorna Snövit och Rosenröd bor med sin mor i en stuga i skogen. Under en snöstorm får de påhälsning av en björn. Han blir flickornas lekkamrat. När våren kommer ger han sig av för att skydda sina egendomar mot en elak dvärg.
Rosenröd tyckte bäst om att springa omkring ute på fälten och ängarna, plocka blommor och fånga fjärilar. Snövit däremot satt hemma hos modern, hjälpte till i hushållet eller läste högt när de inte hade något annat att göra. De båda barnen hade varandra så kära att de alltid höll varandra i handen när de gick ut tillsammans. "Vi ska inte överge varandra", sa Snövit, och då svarade Rosenröd: "Aldrig i livet!" Då tillade modern: "Och allt vad den ena har, ska hon dela med den andra." Ofta gick de ensamma omkring i skogen och plockade röda bär. Djuren där gjorde dem aldrig någonsin illa utan kom i stället förtroendefullt fram till dem. Haren åt kålblad ur deras hand, rådjuret betade vid deras sida, hjorten hoppade glatt förbi och fåglarna satt lugnt kvar på sin gren och sjöng för full hals. Ingen olycka drabbade flickorna. När de hade dröjt sig kvar i skogen och natten föll på, lade de sig bredvid varandra på mossan och sov tills morgonen grydde, och modern visste det och bekymrade sig inte för dem.
En gång då de hade övernattat i skogen och morgonrodnaden väckte dem, fick de se ett vackert barn i skinande vita kläder sitta bredvid deras nattläger. Barnet reste sig och såg vänligt på dem, men utan att säga något, och gick så in i skogen. Och när de tittade sig omkring, upptäckte de att de hade sovit vid randen av en avgrund, där de säkert skulle ha störtat ner om de tagit några steg till i mörkret. Modern förklarade för dem att deras gäst måste ha varit en ängel som vakar över goda barn.
Snövit och Rosenröd höll moderns stuga så ren och prydlig att det var en fröjd att titta in där. På sommaren städade Rosenröd i huset, och varje morgon innan modern vaknade, ställde hon en bukett vid hennes säng med en ros från vardera busken. På vintern var det Snövit som tände i spisen och hängde den blänkande koppargrytan på kroken. När snöflingorna föll om kvällen, sa modern: "Gå och regla dörren, Snövit!" Så slog de sig ner vid brasan, modern tog på sig glasögonen och läste högt ur en stor bok, och de båda flickorna lyssnade medan de spann. Bredvid dem på golvet låg damm, och bakom dem på en pinne satt en vit duva med huvudet under vingen.
En kväll då de satt så förtroligt tillsammans, knackade det på dörren. "Skynda dig och öppna, Rosenröd!" sa modern. "Det är nog en vandrare som söker natthärbärge."
Rosenröd sprang och sköt rigeln åt sidan, i tron att det var en fattige nödställd människa som stod därutanför. Men i stället var det en björn som stack in sitt stora, svarta, lurviga huvud genom dörren. Rosenröd skrek till och ryggade tillbaka, lammet bräkte, duvan flaxade upp och Snövit gömde sig bakom moderns säng.
Men björnen började tala och sa: "Var inte rädda, jag ska inte göra er illa. Jag är halvt ihjälfrusen och vill bara värma mig lite hos er."
"Stackars björn", sa modern, "lägg dig vid brasan men se bara till att du inte sveder pälsen!" Sedan ropade hon: "Snövit och Rosenröd, kom fram! Björnen gör er inget ont, han är snäll och hygglig."
Då steg de båda flickorna fram, och efter en stund närmade sig också lammet och duvan och var inte rädda för honom längre. Björnen sa: "Borsta snön ur pälsen på mig, barn!" De gick då efter kvasten och borstade bort snön, och björnen sträckte ut sig vid brasan och brummade helt belåtet.
Det dröjde inte länge förrän barnen hade blivit så goda vänner med den klumpiga gästen att de vågade skämta med honom. De tuggade honom i pälsen, satte fötterna på hans rygg och vaggade honom av och an, eller också tog de ett hasselspö och smällde honom, och när han brummade, skrattade de. Björnen fann sig i allt, och bara när de blev alltför vilda ropade han:
Skona mitt liv, barn!
Snövit och Rosenröd,
vill ni då friarns död?
När det blev dags att sova och barnen gick till sängs, sa modern: "Du kan i Guds namn ligga kvar där vid spisen, så är du skyddad för kylan och blåsten." Så snart dagen grydde, släppte flickorna ut björnen och han lufsade genom snödrivorna bort mot skogen. Sedan kom han tillbaka vid samma tid varje afton, lade sig vid spisen och lät barnen leka så mycket de ville med honom. De vande sig så vid honom att de aldrig låste dörren förrän den svarta nallen hade kommit.
Då det blev vår och allt grönskade ute, sa björnen en morgon till Snövit: "Nu måste jag bort, och jag kan inte komma tillbaka på hela sommaren."
"Vart går du då, käre björn?" frågade Snövit.
"Jag måste till skogen och vakta mina skatter för de elaka dvärgarna. På vintern när marken är frusen, måste dvärgarna stanna nere i jorden och kan inte ta sig upp. Men nu när solen har värmt upp marken och det War bryter de sig igenom och kommer fram och letar och stjäl. Det som en gång har råkat i deras händer och ligger i deras hålor, kommer inte så lätt upp i dagsljuset igen."
Snövit var mycket ledsen för att han skulle lämna dem. När hon låste upp dörren och björnen trängde sig ut, fastnade han på dörrhaspen, och en tott av skinnet slets av. Då tyckte hon sig se guld glimma fram under fällen, men hon var inte säker på sin sak. Björnen skyndade iväg och var snart försvunnen bland träden.
Någon tid därefter skickade änkan ut sina barn att samla ris i skogen. Då stötte de ett stort träd som låg fällt på marken. Utmed stammen hoppade något fram och tillbaka i gräset. Då de kom närmare, såg de att det var en dvärg med gammalt, rynkigt ansikte och alnslångt snövitt skägg. Änden på skägget hade fastnat i en springa i trädstammen, och den lille dvärgen hoppade hit och dit som en hund i sitt koppel och visste inte vad han skulle ta sig till. Med sina röda, gnistrande ögon stirrade han på flickorna och skrek: "Vad står ni där och gapar för? Kan ni inte komma hit och hjälpa mig i stället?"
"Vad har du gjort, lille man?" frågade Rosenröd.
"Dumma, nyfikna gås!" svarade dvärgen. "Jag skulle klyva stammen for att få småved till köket. Har man tjocka stockar, blir strax den lilla matsmulan som vi dvärgar behöver vidbränd. Vi stoppar ju inte i oss så mycket som ni klumpiga, glupska människor. Jag hade redan lyckats driva in kilen, och allt skulle ha gått bra om den int hade varit för hal så att den plötsligt hoppade ut. Springan slöt sig så fort att jag inte hann dra åt mig mitt vackra vita skägg. Nu sitter det där, och jag kommer inte loss. Men ni skrattar, era dumma fjollor! Fy vad ni är elaka!"
Barnen försökte allt vad de orkade, men de kunde inte dra loss skägget, det satt där det satt.
"Jag ska springa och hämta hjälp", sa Rosenröd.
"Tossor och dumbommar", grälade dvärgen, "ska ni kalla hit folk! Här är redan två för mycket. Kan ni inte tänka ut något bättre"?
"Var inte så otålig, jag ska nog hjälpa dig", sa Snövit, tog fram en sax ur fickan och klippte av skägget i toppen.
Så fort dvärgen var fri, grep han efter en säck som låg mellan trädets rötter och var full med guld, lyfte upp den och brimmade: "Sådana ohyfsade jäntor! Klippa av mitt ståtliga skägg! Dra åt skogen!" Därmed slängde han upp sin säck på ryggen och gick sin väg utan att så mycket som se åt flickorna.
Rosenröd sprang och sköt rigeln åt sidan, i tron att det var en fattige nödställd människa som stod därutanför. Men i stället var det en björn som stack in sitt stora, svarta, lurviga huvud genom dörren. Rosenröd skrek till och ryggade tillbaka, lammet bräkte, duvan flaxade upp och Snövit gömde sig bakom moderns säng.
Men björnen började tala och sa: "Var inte rädda, jag ska inte göra er illa. Jag är halvt ihjälfrusen och vill bara värma mig lite hos er."
"Stackars björn", sa modern, "lägg dig vid brasan men se bara till att du inte sveder pälsen!" Sedan ropade hon: "Snövit och Rosenröd, kom fram! Björnen gör er inget ont, han är snäll och hygglig."
Då steg de båda flickorna fram, och efter en stund närmade sig också lammet och duvan och var inte rädda för honom längre. Björnen sa: "Borsta snön ur pälsen på mig, barn!" De gick då efter kvasten och borstade bort snön, och björnen sträckte ut sig vid brasan och brummade helt belåtet.
Det dröjde inte länge förrän barnen hade blivit så goda vänner med den klumpiga gästen att de vågade skämta med honom. De tuggade honom i pälsen, satte fötterna på hans rygg och vaggade honom av och an, eller också tog de ett hasselspö och smällde honom, och när han brummade, skrattade de. Björnen fann sig i allt, och bara när de blev alltför vilda ropade han:
Skona mitt liv, barn!
Snövit och Rosenröd,
vill ni då friarns död?
När det blev dags att sova och barnen gick till sängs, sa modern: "Du kan i Guds namn ligga kvar där vid spisen, så är du skyddad för kylan och blåsten." Så snart dagen grydde, släppte flickorna ut björnen och han lufsade genom snödrivorna bort mot skogen. Sedan kom han tillbaka vid samma tid varje afton, lade sig vid spisen och lät barnen leka så mycket de ville med honom. De vande sig så vid honom att de aldrig låste dörren förrän den svarta nallen hade kommit.
Då det blev vår och allt grönskade ute, sa björnen en morgon till Snövit: "Nu måste jag bort, och jag kan inte komma tillbaka på hela sommaren."
"Vart går du då, käre björn?" frågade Snövit.
"Jag måste till skogen och vakta mina skatter för de elaka dvärgarna. På vintern när marken är frusen, måste dvärgarna stanna nere i jorden och kan inte ta sig upp. Men nu när solen har värmt upp marken och det War bryter de sig igenom och kommer fram och letar och stjäl. Det som en gång har råkat i deras händer och ligger i deras hålor, kommer inte så lätt upp i dagsljuset igen."
Snövit var mycket ledsen för att han skulle lämna dem. När hon låste upp dörren och björnen trängde sig ut, fastnade han på dörrhaspen, och en tott av skinnet slets av. Då tyckte hon sig se guld glimma fram under fällen, men hon var inte säker på sin sak. Björnen skyndade iväg och var snart försvunnen bland träden.
Någon tid därefter skickade änkan ut sina barn att samla ris i skogen. Då stötte de ett stort träd som låg fällt på marken. Utmed stammen hoppade något fram och tillbaka i gräset. Då de kom närmare, såg de att det var en dvärg med gammalt, rynkigt ansikte och alnslångt snövitt skägg. Änden på skägget hade fastnat i en springa i trädstammen, och den lille dvärgen hoppade hit och dit som en hund i sitt koppel och visste inte vad han skulle ta sig till. Med sina röda, gnistrande ögon stirrade han på flickorna och skrek: "Vad står ni där och gapar för? Kan ni inte komma hit och hjälpa mig i stället?"
"Vad har du gjort, lille man?" frågade Rosenröd.
"Dumma, nyfikna gås!" svarade dvärgen. "Jag skulle klyva stammen for att få småved till köket. Har man tjocka stockar, blir strax den lilla matsmulan som vi dvärgar behöver vidbränd. Vi stoppar ju inte i oss så mycket som ni klumpiga, glupska människor. Jag hade redan lyckats driva in kilen, och allt skulle ha gått bra om den int hade varit för hal så att den plötsligt hoppade ut. Springan slöt sig så fort att jag inte hann dra åt mig mitt vackra vita skägg. Nu sitter det där, och jag kommer inte loss. Men ni skrattar, era dumma fjollor! Fy vad ni är elaka!"
Barnen försökte allt vad de orkade, men de kunde inte dra loss skägget, det satt där det satt.
"Jag ska springa och hämta hjälp", sa Rosenröd.
"Tossor och dumbommar", grälade dvärgen, "ska ni kalla hit folk! Här är redan två för mycket. Kan ni inte tänka ut något bättre"?
"Var inte så otålig, jag ska nog hjälpa dig", sa Snövit, tog fram en sax ur fickan och klippte av skägget i toppen.
Så fort dvärgen var fri, grep han efter en säck som låg mellan trädets rötter och var full med guld, lyfte upp den och brimmade: "Sådana ohyfsade jäntor! Klippa av mitt ståtliga skägg! Dra åt skogen!" Därmed slängde han upp sin säck på ryggen och gick sin väg utan att så mycket som se åt flickorna.
Någon tid därefter skulle Snövit och Rosenröd fiska. När de kom ner till bäcken, såg de att något som liknade en stor gräshoppa skuttade fram till vattnet som för att hoppa i. De rusade fram och kände igen dvärgen.
"Vart ska du ta vägen?" frågade Rosenröd. "Du vill väl inte hoppa i vattnet?"
"En sådan narr är jag väl inte!" skrek dvärgen.
"Ser ni inte att den fördömda fisken vill dra ner mig i bäcken?"
Dvärgen hade suttit där och metat, och olyckligtvis hade hans skägg trasslat in sig i reven. När så en stor fisk nappade, hade den lille svage stackaren inte kraft nog att hala upp den.
Fisken fick övertaget och drog honom till sig. Visserligen högg han tag i alla grässtrån han kom åt, men det hjälpte inte mycket. Han måste följa fiskens rörelser, och när som helst kunde han ramla ner i bäcken.
Flickorna hade kommit i sista stunden. De höll fast i honom och försökte lossa skägget fårn reven, men förgäves. Skägg och rev var hårt intrasslade i varandra. Det var inget annat att göra än att ta fram saxen och klippa av en liten bit till av skägget.
När dvärgen såg att han mist ännu en bit av sitt skägg, skrek han: "Vad är det för ett sätt att förstöra ens utseende, dumbommar där! Inte nog med att ni klippte av toppen på det - nu har ni också tagiit den bästa biten på det! Jag kan inte visa mig för de mina mer!" Så gick han efter en säck med dyrbara pärlor som låg i vassen, släpade bort den och försvann bakom en sten.
"Vart ska du ta vägen?" frågade Rosenröd. "Du vill väl inte hoppa i vattnet?"
"En sådan narr är jag väl inte!" skrek dvärgen.
"Ser ni inte att den fördömda fisken vill dra ner mig i bäcken?"
Dvärgen hade suttit där och metat, och olyckligtvis hade hans skägg trasslat in sig i reven. När så en stor fisk nappade, hade den lille svage stackaren inte kraft nog att hala upp den.
Fisken fick övertaget och drog honom till sig. Visserligen högg han tag i alla grässtrån han kom åt, men det hjälpte inte mycket. Han måste följa fiskens rörelser, och när som helst kunde han ramla ner i bäcken.
Flickorna hade kommit i sista stunden. De höll fast i honom och försökte lossa skägget fårn reven, men förgäves. Skägg och rev var hårt intrasslade i varandra. Det var inget annat att göra än att ta fram saxen och klippa av en liten bit till av skägget.
När dvärgen såg att han mist ännu en bit av sitt skägg, skrek han: "Vad är det för ett sätt att förstöra ens utseende, dumbommar där! Inte nog med att ni klippte av toppen på det - nu har ni också tagiit den bästa biten på det! Jag kan inte visa mig för de mina mer!" Så gick han efter en säck med dyrbara pärlor som låg i vassen, släpade bort den och försvann bakom en sten.
Snart därefter skickade modern de båda flickorna till staden för att köpa tråd, nålar, snoddar och band. Vägen förde dem över en hed där väldiga klippblock låg utströdda här och var. Plötsligt fick de se en stor fågel sväva i luften. Den kretsade över dem, sänkte sig mer och mer och slog sig till sist ner på en klippa inte långt ifrån dem. Strax därpå hörde de ett genomträngande, jämmerligt skrik. De sprang fram och upptäckte med fasa att örnen hade huggit tag i deras gamle bekanting, dvärgen, och skulle till att bära bort honom. De medlidsamma flickorna höll fast den lille och slogs med örnen så länge att han till sist släppte sitt byte.
När dvärgen hade hämtat sig från den första förskräckelsen, skrek han med sin pipiga röst: "Kunde ni inte ha hanterat mig bättre? Ni slet och rev i min tunna jacka så att den har fatt revor och hål överallt. Tåpiga och dumma det är vad ni är!"
Så lyfte han upp en säck med ädelstenar och tassade bort bland klipporna till sin håla. Flickorna, som var vana vid hans otacksamhet, fortsatte sin väg och uträttade ärendena i staden. När de på hemväg åter kom över heden, råkade de på dvärgen. På en flat och ren häll hade han tömt ut sin säck med ädelstenar i den tron att ingen skulle komma dit så sent på dagen. Aftonsolen sken på de glänsande stenarna, och de lyste så grant i alla färger att flickorna måste stanna och titta på dem.
"Vad står ni där och glor och glanar för?" skrek dvärgen, och hans askgrå ansikte blev alldeles eldrött av ilska. Han skulle ha fortsatt med sina skällsord om det inte plötsligt hade hörts ett högljutt brummande och en svart björn kommit lunkande fram ur skogen.
Förfärad rusade dvärgen upp, men han hann inte smita in i sitt gömställe,ty björnen var redan helt nära. Då ropade han i sin nöd: "Käre herr björn, skona mig! Jag ska ge er alla mina skatter. Se vilka vackra ädelstenar som ligger där! Låt mig leva, vad har ni för glädje av en liten ynklig karl som jag? Ni känner mig inte mellan tänderna en gång. Ta de där elaka flickorna i stället, det är läckerbitar, feta som unga vaktlar! Ät upp dem för Guds skull!"
Björnen brydde sig inte om vad den ondskefulla varelsen sa, utan gav honom ett enda slag med tassen så att han blev liggande livlös.
Flickorna hade sprungit sin väg, men björnen ropaded efter dem: "Snövit och Rosenröd, var inte rädda! Vänta, jag vill följa med er!"
Då kände de igen hans röst och stannade, och när han kom fram till dem, föll plötsligt björnpälsen av honom och han stod framför dem som en ung man, klädd i en dräkt av guldbrokad.
"Jag är en kungason", sa han. "Den elake dvärgen som stal mina skatter förhäxade mig så att jag fick löpa i skogen som en vild björn, och först genom hans död kunde jag bli förvandlad igen. Nu har han fått sitt välförtjänta straff."
Snövit blev gift med prinsen icg Rosenröd med hans bror, och de delade sinsemellan den stora skatten som dvärgen hade samlat i sin håla. Den gamla modern levde ännu många år i fröjd och glädje hos sina barn. De två rosenträden hade hon tagit med sig till slottet, och de växte utanför hennes fönster och bar varje år de allra vackraste rosorna, vita och röda.
När dvärgen hade hämtat sig från den första förskräckelsen, skrek han med sin pipiga röst: "Kunde ni inte ha hanterat mig bättre? Ni slet och rev i min tunna jacka så att den har fatt revor och hål överallt. Tåpiga och dumma det är vad ni är!"
Så lyfte han upp en säck med ädelstenar och tassade bort bland klipporna till sin håla. Flickorna, som var vana vid hans otacksamhet, fortsatte sin väg och uträttade ärendena i staden. När de på hemväg åter kom över heden, råkade de på dvärgen. På en flat och ren häll hade han tömt ut sin säck med ädelstenar i den tron att ingen skulle komma dit så sent på dagen. Aftonsolen sken på de glänsande stenarna, och de lyste så grant i alla färger att flickorna måste stanna och titta på dem.
"Vad står ni där och glor och glanar för?" skrek dvärgen, och hans askgrå ansikte blev alldeles eldrött av ilska. Han skulle ha fortsatt med sina skällsord om det inte plötsligt hade hörts ett högljutt brummande och en svart björn kommit lunkande fram ur skogen.
Förfärad rusade dvärgen upp, men han hann inte smita in i sitt gömställe,ty björnen var redan helt nära. Då ropade han i sin nöd: "Käre herr björn, skona mig! Jag ska ge er alla mina skatter. Se vilka vackra ädelstenar som ligger där! Låt mig leva, vad har ni för glädje av en liten ynklig karl som jag? Ni känner mig inte mellan tänderna en gång. Ta de där elaka flickorna i stället, det är läckerbitar, feta som unga vaktlar! Ät upp dem för Guds skull!"
Björnen brydde sig inte om vad den ondskefulla varelsen sa, utan gav honom ett enda slag med tassen så att han blev liggande livlös.
Flickorna hade sprungit sin väg, men björnen ropaded efter dem: "Snövit och Rosenröd, var inte rädda! Vänta, jag vill följa med er!"
Då kände de igen hans röst och stannade, och när han kom fram till dem, föll plötsligt björnpälsen av honom och han stod framför dem som en ung man, klädd i en dräkt av guldbrokad.
"Jag är en kungason", sa han. "Den elake dvärgen som stal mina skatter förhäxade mig så att jag fick löpa i skogen som en vild björn, och först genom hans död kunde jag bli förvandlad igen. Nu har han fått sitt välförtjänta straff."
Snövit blev gift med prinsen icg Rosenröd med hans bror, och de delade sinsemellan den stora skatten som dvärgen hade samlat i sin håla. Den gamla modern levde ännu många år i fröjd och glädje hos sina barn. De två rosenträden hade hon tagit med sig till slottet, och de växte utanför hennes fönster och bar varje år de allra vackraste rosorna, vita och röda.