Author:
Year:
Origin: Germany
Violence: 1/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: Swedish link
Synopsis:
Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster.
Year:
Origin: Germany
Violence: 1/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: Swedish link
Synopsis:
Sagan utspelar sig 1284 i staden Hameln, som har drabbats av råttangrepp. En man som påstår sig vara råttfångare erbjuder ortsbefolkningen sina tjänster.
Det här hände för länge sedan, ja för mer än sjuhundra år sedan i staden Hamlen vid Weser. Ingenstans fanns det så många råttor som där. Katterna jagade inte råttor, i stället var det råttorna som jagade katter, och varenda en åt de upp. Och lika illa gick det för hundarna.
Till slut blev råttorna så djärva att de nafsade i hälarna på folk som gick på gatorna. Om en kock bara tog ögonen från en slev eller skål, genast var råttorna där och slickade ur den. Och människorna måste ligga i korsdrag i vinterkylan för alla råtthålen som hade gnagts i väggar och golv.
När stadsborna hade förargat sig överf råttplågan länge nog, samlades en stor skara borgare och tågade till rådhuset. De gick rätt in i stora salen, där borgmästaren satt i sin hermelinskantade rock med sina rådmän omkring sig.
"Något måste bli gjort", klagade de. "Hela stan vimlar av gnagare. Om inte borgmästaren ser till att de blir utrotade, får vi välja en annan borgmästare."
Borgmästaren tummade sitt långa skägg. "Vad kan vi göra", viskade han till en av rådmännen, "när det inte är vi som regerar stan, utan råttorna."
Bäst han satt där och grubblade, hördes en försiktig knackning på dörren. Och in steg en underlig främmande mani en vid röd kappa. Han var mager och skranglig och hade ett knotigt brunbarkat ansikte, inramat av mörka toviga lockar som hängde långt ner på hans axlar.
"Vem är du som kommer och stör?" frågade borgmästaren myndigt.
"En vandrande spelman", svarade karlen. "Och jag kom i rättan tid, tror jag."
Under sin slängkappa plockade han fram en lång flöjt med gyllne inläggningar. "Ni ser den här flöjten. Med den kan jag locka till mig alla skadedjur, råttor och ödlor, ormar, skorpioner och fladdermöss. Ingenting som flyger, springer eller krälar kan stå emot min musik. Och vill ni ge mig tusen gulden, så ska jag spela råttorna ut ur er stad."
"Låt honom försöka. Det är det värt", ropade folket.
Borgmästaren beslutade sig fort. "Så fort råttorna är ur stan, kommer pengarna på bordet", förkunnade han.
Spelmannen i den röda kappan log och gick ut på rådhustorget. Där satte han flöjten till munnen och började blåsa. Och det var en besynnerlig melodi, för knappt hade de första takterna hörts, förrän råttorna tveksamt kom ut ur gluggar och prång med vaggande svansar och raggen på ända. Till slut, när hela torget myllrade av råttor, drog spelmannen genom de trånga slingrande gatorna ner mot hamnen. Efter följde råttorna, först långsamt, sedan som en virvlande ström, och de hoppade och klättrade över varann i ivern att komma fram.
Men på kajen stannade spelmannen och tog upp en ny melodi. Och besinningslöst fortsatte råttorna rätt ner i floden, där alla genast sjönk till botten som stenar.
Då blev det ett jubel i stan. Kyrkklockorna ringde, folket hurrade och borgmästaren gnuggade händerna för att han inte behövde bli avsatt.
Mitt i glädjeyran kom spelmannen tillbaka till rådhuset.
"Var är mina tusen gulden?"
"Vad för slag", ropade borgmästaren. "Du förstår väl, att det bara var ett skämt. Femti gulden kan vara nog för att tuta på flöjt en stund. Se här, ta dem och försvinn."
"Ja, jag ska gå", sa råttfångaren bistert. "Men skyll er själva för vad som händer."
Mörk i synen begav han sig ut på torget och drog genom gatorna spelande på sin flöjt. Och från varje port och dörr kom barn utspringande. De skockades kring spelmannen, gnolade hans låt och följde honom hack i häl.
"Kom tillbaka!" ropade föräldrarna efter dem.
Men barnen var som döva för allt utom musiken. Och de vuxna blev stående där de stod, för flöjtens trollmakt gjorde deras fötter tunga som bly. Spelmannen svängde runt, hans ögon glimmade, kappan fladdrade, och med dansande steg tågade han i spetsen för barnaskaran ner mot floden Weser.
Föräldrarna slogs av fasa. Nu var de säkra på att barnen skulle omkomma i floden. Och från rådhusets balkong vinkade borgmästaren med en börs full av guldmynt, tusen gulden eller mer.
Men vid flodstranden vek spelmannen av åt höger och styrde kurs mot det stora Kopparberget. Plötsligt öppnades en lucka i bergväggen, och ditin försvann spelmannen med alla barnen. Den enda som inte hann med var en liten pojke som var halt. Just som han kom fram till luckan slogs den igen, och bara den mossbelupna klippan syntes som förut.
Den stackars pojken grät bittert. Efteråt berättade han för föräldrarna, att den sällsamma följten hade lovat barnen att få komma till en plats där alla sparvar var granna som påfåglar, där träden dignade av frukter, där det bjöds på honung och kakor varje dag och bevingade hästar skulle flyga med dem vart de ville.
Där håller nu barnen till i evig lek och glädje. Men de vuxna i Hamlenfick lära sig att snålheten bedrar visheten. Och den snikne borgmästren, som inte höll ord, miste sin fina rock och jagades bort från staden.
Till slut blev råttorna så djärva att de nafsade i hälarna på folk som gick på gatorna. Om en kock bara tog ögonen från en slev eller skål, genast var råttorna där och slickade ur den. Och människorna måste ligga i korsdrag i vinterkylan för alla råtthålen som hade gnagts i väggar och golv.
När stadsborna hade förargat sig överf råttplågan länge nog, samlades en stor skara borgare och tågade till rådhuset. De gick rätt in i stora salen, där borgmästaren satt i sin hermelinskantade rock med sina rådmän omkring sig.
"Något måste bli gjort", klagade de. "Hela stan vimlar av gnagare. Om inte borgmästaren ser till att de blir utrotade, får vi välja en annan borgmästare."
Borgmästaren tummade sitt långa skägg. "Vad kan vi göra", viskade han till en av rådmännen, "när det inte är vi som regerar stan, utan råttorna."
Bäst han satt där och grubblade, hördes en försiktig knackning på dörren. Och in steg en underlig främmande mani en vid röd kappa. Han var mager och skranglig och hade ett knotigt brunbarkat ansikte, inramat av mörka toviga lockar som hängde långt ner på hans axlar.
"Vem är du som kommer och stör?" frågade borgmästaren myndigt.
"En vandrande spelman", svarade karlen. "Och jag kom i rättan tid, tror jag."
Under sin slängkappa plockade han fram en lång flöjt med gyllne inläggningar. "Ni ser den här flöjten. Med den kan jag locka till mig alla skadedjur, råttor och ödlor, ormar, skorpioner och fladdermöss. Ingenting som flyger, springer eller krälar kan stå emot min musik. Och vill ni ge mig tusen gulden, så ska jag spela råttorna ut ur er stad."
"Låt honom försöka. Det är det värt", ropade folket.
Borgmästaren beslutade sig fort. "Så fort råttorna är ur stan, kommer pengarna på bordet", förkunnade han.
Spelmannen i den röda kappan log och gick ut på rådhustorget. Där satte han flöjten till munnen och började blåsa. Och det var en besynnerlig melodi, för knappt hade de första takterna hörts, förrän råttorna tveksamt kom ut ur gluggar och prång med vaggande svansar och raggen på ända. Till slut, när hela torget myllrade av råttor, drog spelmannen genom de trånga slingrande gatorna ner mot hamnen. Efter följde råttorna, först långsamt, sedan som en virvlande ström, och de hoppade och klättrade över varann i ivern att komma fram.
Men på kajen stannade spelmannen och tog upp en ny melodi. Och besinningslöst fortsatte råttorna rätt ner i floden, där alla genast sjönk till botten som stenar.
Då blev det ett jubel i stan. Kyrkklockorna ringde, folket hurrade och borgmästaren gnuggade händerna för att han inte behövde bli avsatt.
Mitt i glädjeyran kom spelmannen tillbaka till rådhuset.
"Var är mina tusen gulden?"
"Vad för slag", ropade borgmästaren. "Du förstår väl, att det bara var ett skämt. Femti gulden kan vara nog för att tuta på flöjt en stund. Se här, ta dem och försvinn."
"Ja, jag ska gå", sa råttfångaren bistert. "Men skyll er själva för vad som händer."
Mörk i synen begav han sig ut på torget och drog genom gatorna spelande på sin flöjt. Och från varje port och dörr kom barn utspringande. De skockades kring spelmannen, gnolade hans låt och följde honom hack i häl.
"Kom tillbaka!" ropade föräldrarna efter dem.
Men barnen var som döva för allt utom musiken. Och de vuxna blev stående där de stod, för flöjtens trollmakt gjorde deras fötter tunga som bly. Spelmannen svängde runt, hans ögon glimmade, kappan fladdrade, och med dansande steg tågade han i spetsen för barnaskaran ner mot floden Weser.
Föräldrarna slogs av fasa. Nu var de säkra på att barnen skulle omkomma i floden. Och från rådhusets balkong vinkade borgmästaren med en börs full av guldmynt, tusen gulden eller mer.
Men vid flodstranden vek spelmannen av åt höger och styrde kurs mot det stora Kopparberget. Plötsligt öppnades en lucka i bergväggen, och ditin försvann spelmannen med alla barnen. Den enda som inte hann med var en liten pojke som var halt. Just som han kom fram till luckan slogs den igen, och bara den mossbelupna klippan syntes som förut.
Den stackars pojken grät bittert. Efteråt berättade han för föräldrarna, att den sällsamma följten hade lovat barnen att få komma till en plats där alla sparvar var granna som påfåglar, där träden dignade av frukter, där det bjöds på honung och kakor varje dag och bevingade hästar skulle flyga med dem vart de ville.
Där håller nu barnen till i evig lek och glädje. Men de vuxna i Hamlenfick lära sig att snålheten bedrar visheten. Och den snikne borgmästren, som inte höll ord, miste sin fina rock och jagades bort från staden.