Author: Runo Lindskog
Year: 1986
Origin: Sweden
Violence: 0/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: Link
Synopsis:
Allikin är ett lite busigt trollbarn med en otrolig fantasi. Hon bor i en mysig och varm grotta med sin stora och bullriga familj. Men det finns någon som Allikin saknar, någon som förstod hennes tankar och som älskade samma typer av lekar som hon. Var har hennes vän tagit vägen?
Year: 1986
Origin: Sweden
Violence: 0/5
Sexual content: 0/5
Text languages: Swedish
Audio languages:
More info: Link
Synopsis:
Allikin är ett lite busigt trollbarn med en otrolig fantasi. Hon bor i en mysig och varm grotta med sin stora och bullriga familj. Men det finns någon som Allikin saknar, någon som förstod hennes tankar och som älskade samma typer av lekar som hon. Var har hennes vän tagit vägen?
En skön höst dag i skogen satt ugglan och blinkade när han plötsligt fick syn på den lilla trollflickan Allikin där nere bland rötterna.
- Jaså, du har smitit hemifrån igen, Allikin? ropade han. Blir inte din mamma och pappa arga på dig nu? Men Allikin låtsades inte höra. Hon blev förtörnad på den retsamma ugglan, mest kanske för att hon visste att han hade rätt. Hon fick ju inte smita iväg som hon gjort, allra minst idag. Idag var ju stora odlardagen, den dag då alla troll i skogen träffades och planterade sina växter.
Spindelvävsblommor och spottbuskar och skrattväxter och de där slingerväxterna som trollen får grön färg ifrån att färga håret med. Men Allikin ville inte vara med. Hon ville sitta i sin lövkoja och leka i lugn och ro. I ett litet knyte runt svansen hade hon gömt alla sina kottar. Nu skulle hon sitta i mossan under trädet och leka att kottar var henne segna små trollbarn, som hon klädde på och av och la i säng och vaggade och sjöng för. Hon gav dem mat och hon förmanade dem. Ibland var de förunderligt olydiga. Ibland var de gudomligt snälla. Kortsagt, dem var som barn är mest. Precis som Allikin och hennes bröder där hemma i trollgrottan.
Där hemma i grottan fanns hennes bullrige pappa och henne stora skrattade mamma. Där fanns alla hennes många syskon. Där samlades trollen kring den stora grytan och Allikin trivdes så bra i oset och med lukten av jord och sten och svett. Men Allikin var inte riktigt glad. Det hade hon inte varit på länge, inte sedan den dag när hon plötsligt fått besök här i lövkojan. Plötsligt hade hon funnits här, den där flickan, stått där och sett på henne med vänliga blickar.
- Om hon ändå ville komma tillbaka en gång till, tänkte Allikin och suckade så djupt att det susade i löven omkring henne. Hon riktigt kände hur det värkte i bröstet av längtan. Hon önskade att hon hade den där vackra, slanka lilla varelsen med sig där inne i kojan.
- Varför kan hon inte komma tillbaka? tänkte Allikin och suckade så djupt att fåglarna i trädkronorna fladdrade med vingarna.
Vemodigt tänkte hon på den dagdå flickan kommit till henne. Hon var en späd varelse och först hade Allikin trott att det var en älva. Men älvor har viskande stämmor, som susningarna i skogen en lugn sommarnatt. Den här flickan hade klar och tydlig röst. Och när Allinkin såg in i hennes ögon förstod hon vad det var som kommit för att hälsa på henne - en människounge!
Och innan hon ens hunnit fundera på saken, hade de två börjat leka. Hela dagen lekte trollflickan och människoflickan med varandra. Människoflickan förstod precis hur trollflickan ville ha det med lekarna. Inte rulla runt och klösas som djuren, inte spela bus som trollpojkarna, inte sväva omkring och dansa som älvorna. Nej, leka och låtsas att man var någon annan, så ville Allikin ha det. Hitta på spännande händelser, leka att hon var stor. Laga mat, tala som de vuxna. Men så försvann hon. Utan att säga sitt namn, utan att säga var hon kom ifrån, försvann människoflickan och syntes aldrig mera till. Det var därför Allikin numera aldrig var riktigt glad.
Allikin suckade och kröp fram ur lövkojan där hon suttit. Snart skulle pappa och mamma skicka ut hela brödraskaran för att leta efter henne, det visste hon. Hela släkten var samlade i grottan idag, de långnästa från Stora Fallet, Klumpfötterna från Underjorden, Småtrollen från ekarna i norr och sen de som man aldrig såg, som alltid höll sig gömda - alla var där.
Och inför alla dessa brummande och hummande och snörvlande släktingar skulle hon få stå och berätta varför hon smitit.
Nu när det var stora odlaredagen och släktträff...nej, det ville hon inte. Det skulle bli alltför pinsamt! Nu ville hon vara ensam. Allikin sprang ner mot älven med sitt knyte vid svansen. Hon skulle smita hem osedd, förbi alla besökarna, genom den där hemliga ingången som bara hon kände till, uppifrån den trånga ravinen bakom trollgrottan. Nere vid stranden stannade hon. Stora stenar låg ute i vattnet. Stockar och grenar och allsköns bråte hade spolats dit av strömmen. Och därute i älven fick hon syn på något egendomligt. Ett stycke ut i vattnet låg något som såg ut som en leksaksbåt. Den hade kilat in sig i bråten som fastnat ute bland stenarna. I den lilla båten låg en docka. Allikin lyfte upp den och häpnade. Den var gjord av kottar, precis som hennes egna! Men den här dockan låg inte nerbäddad i en skön säng. Den var fastbunden vid båtens mast. Det här var en docka som var fångad, fängslad. Först förstod hon ingenting. Vad var det för en mystisk hemlighet den här dockan bar på? Och så med ens kom hon på det. Den där guldskimmrande dagen i lövkojan hade Allikin lärt människoflickan hur man gjorde dockor av kottar. Det var människoflickans docka som nu låg fastbunden i en snara! Tänk om det nu var så att människoflickan själv låg bunden någonstans? Tänk om det här var henne sätt att kalla på hjälp? Människoflickan visste att Allikin bodde invid älven.
- Hjälp mig! Jag är tillfångatagen! Det måste vara det som dockan i båten betydde. Det var Allikin alldeles säker på. Då fanns det bara en att vända sig till. Allikin skulle gå till Trädmodern och få råd av henne. Till Trädmodern gick man när man var i knipa. Fast bara i hemlighet. Det hade hon hört de vuxna viska om när de trodde att trollbarnen sov. Allikin skyndade genom skogens allra tätaste snår, dit sällan någon levande varelse gick. Hon kunde inte riktigt göra reda för sig hur hon visste vägen - men hon visste den. Och där var trädet, det utåldriga, jättelika där Trädmodern bodde. Allikin drog i den dinglande trädrot som hängde där som en klocksträng. Den gamla hisskorgen av rötter, grenar och blad kom knirkande genom trädstammen och Allikin klev in. Inte var det bara av anfåddhet som hennes hjärta bultade, när hissen gungade upp genom trädets inre. Väggarna omkring henne var svarta av ålder och fukt. Så stannde hissen. Och där i ett grenhål stod hon, Trädmodern.
Aldrig hade Allikin sett någon så storslagen och märklig. När hon lyfte sin ena hand och vinkade till sig Allikin såg den ut som en trädgren som vajar i vinden.
- Lilla trollvarelse, lilla måskensflicka, om du tittar ut genom det här hålet i trädet, så ser du hela världen, sa Trädmodern. När hon talade lät hennes röst som om den kom långt, långt bortifrån.
- Men du ser bara den del av världen som just nu finns i dina tankar, fortsatte hon. Genom hålet i trädet såg Allikin en fängelsehåla, där hennes människoflicka låg fjättrad. Hon såg mörkret och fukten omkring henne och hon såg hennes ensamhet.
- Ser du, sa Trädmodern, din vän har misshagat den väldige Stenkonungen, hn som sitterdäruppe där flodens vatten rinner upp.
Därför har han fängslat henne i sin grotta. Hon är en människa och såna får inte leka med varelser som du. I tusentals år har Stenkonungen förbjudits skogens barn att ha något att göra med dem som kommer objudna till skogen. Stenkonungen avskyr allt han inte förstår, allt han inte kan härska över.
Och så berättade Trädmodern hur Allikin skulle ta sig upp till älvens källa, där vattnet springer fram som ur en väldig mun inne i berget. Och hon avslöjade för trollflickan hur hon skulle ta sig in i Stenkonungen i hans borg och rädda sin vän.
Allikin gjorde precis som Trädmodern sagt och snart stod hon på den ståtliga plats där Stenkonungen bodde. Mittemot henne reste sig berget med den stora grottmynningen. Precis där måste människoflickan ha kastat ut sin lilla båt med den fastbunda dockan.
Uppe på en klippa under vattenfallet såg Allikin någon som vankade fram och tillbaka. Den vaggade på korta bakben och den hade nos som på en råtta men huggtänder som en varg. Detta var alltså en av de själlösa väktare som vaktade Stenkonungens borg.
- Det är synd om dem, hade Trädmodern sagt, de har ingen själ. De vet ingenting, kan ingenting känna, har aldrig upplevt något.
Och dem skulle Allikin ta sig förbi genom att göra som Trädmodern sagt!
Hon började klättra uppför bergsväggen för att komma upp på den utskjutande klipphyllan där väktarna höll till.
Råttdjuren tassade emot henne när hon nådde klippkanten och Allikin rös när hon såg deras stela och kalla ögon. Men så mindes hon trädmoderns röst och hennes löfte och då blev hon lugn. Hon vecklade upp sitt knyte och plockade fram alla sina dockor med trollansikten och små svansar, medan de underliga vargråttorna kom allt närmare. Deras gula ögon följde alla hennes rörelser noggrant.
- Här är mina leksaker, sa Allikin. Så här leker man med dem. De här två är mina vackraste barn. Hon visade upp två dockor i gula och svarta klänningar och hucklen av vit spindelväv. Hon ställde dem intill varandra och så gjorde hon en säng av gråmossa, klädde av dockorna och satte på dem nattskjortor och bäddade ner dem.
- Här är mina värsta ungar, sa hon sedan och visade upp ett par små fulingar som hon klätt i trasiga och smutsiga kläder. Och så visade hon hur hon lekte med dem, lät dem göra bus för de andra barnen och bli straffade och bli snälla igen. Först stod råttmonstren och kisade på henne och tuggade med sina spetstandade käftar.
Sedan satte de sig i ring runt henne och lyssnade. De la sina fula huvuden på sned och hon kunde se på deras ögon att de lyssnade och förstod. Till slut rörde de sig inte alls, de satt bara stilla, såg på dockorna och hörde på när Allikin berättade. När hon slutat satt de orörliga en lång stund. Så småningom reste hon sig och gick några steg bakåt men väktarna satt kvar. Deras ögon var fästade vid dockorna och de andra leksakerna. En efter en böjde de sig fram och började fingra på sakerna. En efter en tog de en docka och började smeka dem. En efter en samlade de ihop några dockor och andra leksaker framför sig och började leka. De plockade med dockorna, bäddade ner dem precis som Allikin gjort, lät dem röra sig och spela precis som Allikin gjort. Fastän de ingenting sa kunde man se att de spelade upp en pjäs med dockorna.
Under tiden smög Allikin bort till hålans ingång. Ingen enda av vargråttorna brydde sig om henne. De var upptagna med att leka sitt livs första riktiga lek. Där på klipphällen lät de dockorna uppföra sitt spel och de tog inte ögonen ifrån leken. Ingen såg när trollflickan snabbt och tyst gled in i gången som ledde till Stenkonungens berg. Tystnaden inne i Stenkonungens sal var väldig och skrämmande. En gestalt skymtade framför henne i mörkret. Den böjde sig över henne och den var förskräckligt stor.
- Och vad gör folk av trollsläkt i Stenkonungens slott? frågade han och hans röst dånade mellan bergväggarna.
- Trollfolket är väl inte förbjudet att träffa Stenkonungen? sa Allikin morskt. Och nu är det så att jag vet, att du har gömt en liten människoflicka här! Henne vill jag ha med mig, när jag går härifrån! Då riktade Stenkonungen sitt knotiga stenfinger mot ett hörn av salen och det lystes upp som av ett eldsken.
- Där har du din människoflicka, sa han. Där har du flickebarnet som trodde hon kunde trotsa Stenkonungens förbud. Ingen här i skogen ska ha något att göra med människopacket. Allikin svarade inte. Istället gick hon fram till hörnet och lyfte upp flickans huvud.
- Var inte rädd, sa hon. Jag ska hjälpa dig.
- Vi kommer aldrig ut härifrån, snyftade människoflickan. Vet du inte vad det här är för ställe? Det är en gravkammare. Här begravs de allihop, alla som försökt trotsa Stenkonungen.
- Men vilka är de? frågade Allikin.
- Jag vet inte riktigt. Jag har aldrig sett sådana varelser förr. Jag trodde inte sådana fanns... bara i fantasin. I sagorna. Men de finns här, det är jag säker på. Och jag är rädd.
- Var bara lugn du, sa Allikin och tänkte på Trädmoderns ord. Men när Stenkonungen hörde detta vrålade han av raseri så att det dånade i stensalen. Han rusade ut och slog igen dörren efter sig med en smäll som ekade i hela berget.
- Han har gått för att hämta sina väktare! viskade människoflickan.
- Nå nå, sa Allikin, eftersom vi tycks vara instängda här så har vi väl inte mycket annat att göra än att hitta på någon bra lek. Något måste vi ju göra, eller hur? Flickorna satte sig på golvet och Allikin plockade fram det som hon hade kvar av kottar. Precis som förra gången de träffades var de snart sysselsatta med att hitta nya lekar. Allikin märkte att människoflickan blev alldeles het om kinderna av lycka medan hon själv hela tiden tänkte: Måtte detta lyckas, måtte detta lyckas. Och medan de lekte gläntades det på gluggar i gravkammarens väggar. Små ansikten tittade fram. Runt om i hålan kunde man skymta svagt lysande ögon, nosar och trynen. Det var varelser av alla tänkbara slag som kom smygande. Tomtar, vättar, troll, älvor, feer, trollkarlar, dvärgar, alver, knytt, knott och knatt. Och sådana som ingen kände till något namn på, som barnen inte visste att de fanns. Och när de såg de två flickorna, som satt där upptagna av sina lekar, log de alla med sina egendomliga ansikten. De skrattade, tog varandra i händer och svansar och började en lustiger dans runt de lekande flickorna. De sjöng och de trallade och det gnistrade ur deras ögon och det klirrade av alla deras ringar och halsband och örhängen.
I denna stund öppnades dörren och Stenkonungen steg in. Bakom sig hade han hela sin här av sina råttmonster.
- Ha! ropade Stenkonungen. Jaså, mina kära spöken, ni har tagit er för att smita ur era gravar, va? Människoflickan stirrade förskräckt på alla kungens väktare och skrek:
- Akta dig, Allikin! De där är otäcka. De är omänskliga. De är inte riktigt levande! Allikin kastade en hastig blick på henne.
- Du är trots allt ett litet människobarn, sa hon lugnt. Men var inte rädd. Jag ska rädda dig så troll jag är. Stenkonungen viftade otåligt med sina vida ärmar.
- Nå! skrek han till sina väktare. Ta hand om dem! Fös in dem i gravarna! Allesammans. Flickorna också! Då tog Allikin två steg fram ur cirkeln av spöken och höll upp sina trolldockor.
- Se här, sa hon till råttmonstren. Kommer ni ihåg vem som lärde er att leka med de här? Kommer ni ihåg hur roligt ni hade nyss? Råttmonstren stannade upp, satte sig på sina breda hasor och tittade förundrat på trollflickan. Ännu en gång glimtade det till i deras ögon.
- Nå? ropade Allikin. Vill ni inte följa oss? Lämna den här fångenskapen och leva med oss nere i skogen och leka med oss? Skratta, leka och ha roligt? Råttmonstren såg oroligt från stenkungen till Allikin, från Allikin till Stenkonungen. De gnällde lite och tittade sedan längtansfullt på Allikins dockor.
Allikin tog människoflickan i händerna och började springa. Då uppgav råttmonstren plötsligt ett tjut och sprang efter. Ut genom dörren sprang de och Stenkonungen skrek efter dem. Spökena hakade på och till sist rusade de alla i en väldig långdans genom gångarna i berget, tills de kom ut på avsatsen på det höga berget där älven rann upp. Nedanför stod trädmodern i en båt och med en åra i handen. Hon vinkade åt dem att hoppa ned i båten och de gjorde de, en efter en. Bara Stenkonungen stod kvar uppe på avsatsen, vrålande av ilska.
- Kom tillbaka! skrek han. Det här ska ni få ångra. Ingen trotsar Stenkonungen. Kom tillbaka! Men de bara skrattade åt honom. I trädmoderns båt gled de nerför älven och där nere i dalen stod alla trollen och alla djuren längs stränderna och hurrade.
Allikins alla släktingar som avslutat stora odlaredagen, hade kommit dit och de skrattade med sina trolltrynen, fnös och brummade och sjöng och morrade och skrattade. Allikin vinkade åt dem där hon stod och höll sin människovän i handen.
- Nu behöver du inte vara rädd för att komma tillbaka till oss här ute i skogen! sa hon. Du och jag har många lekar kvar att leka, eller hur? Men människoflickan svarade inte. Hon såg bara lycklig ut.
- Jaså, du har smitit hemifrån igen, Allikin? ropade han. Blir inte din mamma och pappa arga på dig nu? Men Allikin låtsades inte höra. Hon blev förtörnad på den retsamma ugglan, mest kanske för att hon visste att han hade rätt. Hon fick ju inte smita iväg som hon gjort, allra minst idag. Idag var ju stora odlardagen, den dag då alla troll i skogen träffades och planterade sina växter.
Spindelvävsblommor och spottbuskar och skrattväxter och de där slingerväxterna som trollen får grön färg ifrån att färga håret med. Men Allikin ville inte vara med. Hon ville sitta i sin lövkoja och leka i lugn och ro. I ett litet knyte runt svansen hade hon gömt alla sina kottar. Nu skulle hon sitta i mossan under trädet och leka att kottar var henne segna små trollbarn, som hon klädde på och av och la i säng och vaggade och sjöng för. Hon gav dem mat och hon förmanade dem. Ibland var de förunderligt olydiga. Ibland var de gudomligt snälla. Kortsagt, dem var som barn är mest. Precis som Allikin och hennes bröder där hemma i trollgrottan.
Där hemma i grottan fanns hennes bullrige pappa och henne stora skrattade mamma. Där fanns alla hennes många syskon. Där samlades trollen kring den stora grytan och Allikin trivdes så bra i oset och med lukten av jord och sten och svett. Men Allikin var inte riktigt glad. Det hade hon inte varit på länge, inte sedan den dag när hon plötsligt fått besök här i lövkojan. Plötsligt hade hon funnits här, den där flickan, stått där och sett på henne med vänliga blickar.
- Om hon ändå ville komma tillbaka en gång till, tänkte Allikin och suckade så djupt att det susade i löven omkring henne. Hon riktigt kände hur det värkte i bröstet av längtan. Hon önskade att hon hade den där vackra, slanka lilla varelsen med sig där inne i kojan.
- Varför kan hon inte komma tillbaka? tänkte Allikin och suckade så djupt att fåglarna i trädkronorna fladdrade med vingarna.
Vemodigt tänkte hon på den dagdå flickan kommit till henne. Hon var en späd varelse och först hade Allikin trott att det var en älva. Men älvor har viskande stämmor, som susningarna i skogen en lugn sommarnatt. Den här flickan hade klar och tydlig röst. Och när Allinkin såg in i hennes ögon förstod hon vad det var som kommit för att hälsa på henne - en människounge!
Och innan hon ens hunnit fundera på saken, hade de två börjat leka. Hela dagen lekte trollflickan och människoflickan med varandra. Människoflickan förstod precis hur trollflickan ville ha det med lekarna. Inte rulla runt och klösas som djuren, inte spela bus som trollpojkarna, inte sväva omkring och dansa som älvorna. Nej, leka och låtsas att man var någon annan, så ville Allikin ha det. Hitta på spännande händelser, leka att hon var stor. Laga mat, tala som de vuxna. Men så försvann hon. Utan att säga sitt namn, utan att säga var hon kom ifrån, försvann människoflickan och syntes aldrig mera till. Det var därför Allikin numera aldrig var riktigt glad.
Allikin suckade och kröp fram ur lövkojan där hon suttit. Snart skulle pappa och mamma skicka ut hela brödraskaran för att leta efter henne, det visste hon. Hela släkten var samlade i grottan idag, de långnästa från Stora Fallet, Klumpfötterna från Underjorden, Småtrollen från ekarna i norr och sen de som man aldrig såg, som alltid höll sig gömda - alla var där.
Och inför alla dessa brummande och hummande och snörvlande släktingar skulle hon få stå och berätta varför hon smitit.
Nu när det var stora odlaredagen och släktträff...nej, det ville hon inte. Det skulle bli alltför pinsamt! Nu ville hon vara ensam. Allikin sprang ner mot älven med sitt knyte vid svansen. Hon skulle smita hem osedd, förbi alla besökarna, genom den där hemliga ingången som bara hon kände till, uppifrån den trånga ravinen bakom trollgrottan. Nere vid stranden stannade hon. Stora stenar låg ute i vattnet. Stockar och grenar och allsköns bråte hade spolats dit av strömmen. Och därute i älven fick hon syn på något egendomligt. Ett stycke ut i vattnet låg något som såg ut som en leksaksbåt. Den hade kilat in sig i bråten som fastnat ute bland stenarna. I den lilla båten låg en docka. Allikin lyfte upp den och häpnade. Den var gjord av kottar, precis som hennes egna! Men den här dockan låg inte nerbäddad i en skön säng. Den var fastbunden vid båtens mast. Det här var en docka som var fångad, fängslad. Först förstod hon ingenting. Vad var det för en mystisk hemlighet den här dockan bar på? Och så med ens kom hon på det. Den där guldskimmrande dagen i lövkojan hade Allikin lärt människoflickan hur man gjorde dockor av kottar. Det var människoflickans docka som nu låg fastbunden i en snara! Tänk om det nu var så att människoflickan själv låg bunden någonstans? Tänk om det här var henne sätt att kalla på hjälp? Människoflickan visste att Allikin bodde invid älven.
- Hjälp mig! Jag är tillfångatagen! Det måste vara det som dockan i båten betydde. Det var Allikin alldeles säker på. Då fanns det bara en att vända sig till. Allikin skulle gå till Trädmodern och få råd av henne. Till Trädmodern gick man när man var i knipa. Fast bara i hemlighet. Det hade hon hört de vuxna viska om när de trodde att trollbarnen sov. Allikin skyndade genom skogens allra tätaste snår, dit sällan någon levande varelse gick. Hon kunde inte riktigt göra reda för sig hur hon visste vägen - men hon visste den. Och där var trädet, det utåldriga, jättelika där Trädmodern bodde. Allikin drog i den dinglande trädrot som hängde där som en klocksträng. Den gamla hisskorgen av rötter, grenar och blad kom knirkande genom trädstammen och Allikin klev in. Inte var det bara av anfåddhet som hennes hjärta bultade, när hissen gungade upp genom trädets inre. Väggarna omkring henne var svarta av ålder och fukt. Så stannde hissen. Och där i ett grenhål stod hon, Trädmodern.
Aldrig hade Allikin sett någon så storslagen och märklig. När hon lyfte sin ena hand och vinkade till sig Allikin såg den ut som en trädgren som vajar i vinden.
- Lilla trollvarelse, lilla måskensflicka, om du tittar ut genom det här hålet i trädet, så ser du hela världen, sa Trädmodern. När hon talade lät hennes röst som om den kom långt, långt bortifrån.
- Men du ser bara den del av världen som just nu finns i dina tankar, fortsatte hon. Genom hålet i trädet såg Allikin en fängelsehåla, där hennes människoflicka låg fjättrad. Hon såg mörkret och fukten omkring henne och hon såg hennes ensamhet.
- Ser du, sa Trädmodern, din vän har misshagat den väldige Stenkonungen, hn som sitterdäruppe där flodens vatten rinner upp.
Därför har han fängslat henne i sin grotta. Hon är en människa och såna får inte leka med varelser som du. I tusentals år har Stenkonungen förbjudits skogens barn att ha något att göra med dem som kommer objudna till skogen. Stenkonungen avskyr allt han inte förstår, allt han inte kan härska över.
Och så berättade Trädmodern hur Allikin skulle ta sig upp till älvens källa, där vattnet springer fram som ur en väldig mun inne i berget. Och hon avslöjade för trollflickan hur hon skulle ta sig in i Stenkonungen i hans borg och rädda sin vän.
Allikin gjorde precis som Trädmodern sagt och snart stod hon på den ståtliga plats där Stenkonungen bodde. Mittemot henne reste sig berget med den stora grottmynningen. Precis där måste människoflickan ha kastat ut sin lilla båt med den fastbunda dockan.
Uppe på en klippa under vattenfallet såg Allikin någon som vankade fram och tillbaka. Den vaggade på korta bakben och den hade nos som på en råtta men huggtänder som en varg. Detta var alltså en av de själlösa väktare som vaktade Stenkonungens borg.
- Det är synd om dem, hade Trädmodern sagt, de har ingen själ. De vet ingenting, kan ingenting känna, har aldrig upplevt något.
Och dem skulle Allikin ta sig förbi genom att göra som Trädmodern sagt!
Hon började klättra uppför bergsväggen för att komma upp på den utskjutande klipphyllan där väktarna höll till.
Råttdjuren tassade emot henne när hon nådde klippkanten och Allikin rös när hon såg deras stela och kalla ögon. Men så mindes hon trädmoderns röst och hennes löfte och då blev hon lugn. Hon vecklade upp sitt knyte och plockade fram alla sina dockor med trollansikten och små svansar, medan de underliga vargråttorna kom allt närmare. Deras gula ögon följde alla hennes rörelser noggrant.
- Här är mina leksaker, sa Allikin. Så här leker man med dem. De här två är mina vackraste barn. Hon visade upp två dockor i gula och svarta klänningar och hucklen av vit spindelväv. Hon ställde dem intill varandra och så gjorde hon en säng av gråmossa, klädde av dockorna och satte på dem nattskjortor och bäddade ner dem.
- Här är mina värsta ungar, sa hon sedan och visade upp ett par små fulingar som hon klätt i trasiga och smutsiga kläder. Och så visade hon hur hon lekte med dem, lät dem göra bus för de andra barnen och bli straffade och bli snälla igen. Först stod råttmonstren och kisade på henne och tuggade med sina spetstandade käftar.
Sedan satte de sig i ring runt henne och lyssnade. De la sina fula huvuden på sned och hon kunde se på deras ögon att de lyssnade och förstod. Till slut rörde de sig inte alls, de satt bara stilla, såg på dockorna och hörde på när Allikin berättade. När hon slutat satt de orörliga en lång stund. Så småningom reste hon sig och gick några steg bakåt men väktarna satt kvar. Deras ögon var fästade vid dockorna och de andra leksakerna. En efter en böjde de sig fram och började fingra på sakerna. En efter en tog de en docka och började smeka dem. En efter en samlade de ihop några dockor och andra leksaker framför sig och började leka. De plockade med dockorna, bäddade ner dem precis som Allikin gjort, lät dem röra sig och spela precis som Allikin gjort. Fastän de ingenting sa kunde man se att de spelade upp en pjäs med dockorna.
Under tiden smög Allikin bort till hålans ingång. Ingen enda av vargråttorna brydde sig om henne. De var upptagna med att leka sitt livs första riktiga lek. Där på klipphällen lät de dockorna uppföra sitt spel och de tog inte ögonen ifrån leken. Ingen såg när trollflickan snabbt och tyst gled in i gången som ledde till Stenkonungens berg. Tystnaden inne i Stenkonungens sal var väldig och skrämmande. En gestalt skymtade framför henne i mörkret. Den böjde sig över henne och den var förskräckligt stor.
- Och vad gör folk av trollsläkt i Stenkonungens slott? frågade han och hans röst dånade mellan bergväggarna.
- Trollfolket är väl inte förbjudet att träffa Stenkonungen? sa Allikin morskt. Och nu är det så att jag vet, att du har gömt en liten människoflicka här! Henne vill jag ha med mig, när jag går härifrån! Då riktade Stenkonungen sitt knotiga stenfinger mot ett hörn av salen och det lystes upp som av ett eldsken.
- Där har du din människoflicka, sa han. Där har du flickebarnet som trodde hon kunde trotsa Stenkonungens förbud. Ingen här i skogen ska ha något att göra med människopacket. Allikin svarade inte. Istället gick hon fram till hörnet och lyfte upp flickans huvud.
- Var inte rädd, sa hon. Jag ska hjälpa dig.
- Vi kommer aldrig ut härifrån, snyftade människoflickan. Vet du inte vad det här är för ställe? Det är en gravkammare. Här begravs de allihop, alla som försökt trotsa Stenkonungen.
- Men vilka är de? frågade Allikin.
- Jag vet inte riktigt. Jag har aldrig sett sådana varelser förr. Jag trodde inte sådana fanns... bara i fantasin. I sagorna. Men de finns här, det är jag säker på. Och jag är rädd.
- Var bara lugn du, sa Allikin och tänkte på Trädmoderns ord. Men när Stenkonungen hörde detta vrålade han av raseri så att det dånade i stensalen. Han rusade ut och slog igen dörren efter sig med en smäll som ekade i hela berget.
- Han har gått för att hämta sina väktare! viskade människoflickan.
- Nå nå, sa Allikin, eftersom vi tycks vara instängda här så har vi väl inte mycket annat att göra än att hitta på någon bra lek. Något måste vi ju göra, eller hur? Flickorna satte sig på golvet och Allikin plockade fram det som hon hade kvar av kottar. Precis som förra gången de träffades var de snart sysselsatta med att hitta nya lekar. Allikin märkte att människoflickan blev alldeles het om kinderna av lycka medan hon själv hela tiden tänkte: Måtte detta lyckas, måtte detta lyckas. Och medan de lekte gläntades det på gluggar i gravkammarens väggar. Små ansikten tittade fram. Runt om i hålan kunde man skymta svagt lysande ögon, nosar och trynen. Det var varelser av alla tänkbara slag som kom smygande. Tomtar, vättar, troll, älvor, feer, trollkarlar, dvärgar, alver, knytt, knott och knatt. Och sådana som ingen kände till något namn på, som barnen inte visste att de fanns. Och när de såg de två flickorna, som satt där upptagna av sina lekar, log de alla med sina egendomliga ansikten. De skrattade, tog varandra i händer och svansar och började en lustiger dans runt de lekande flickorna. De sjöng och de trallade och det gnistrade ur deras ögon och det klirrade av alla deras ringar och halsband och örhängen.
I denna stund öppnades dörren och Stenkonungen steg in. Bakom sig hade han hela sin här av sina råttmonster.
- Ha! ropade Stenkonungen. Jaså, mina kära spöken, ni har tagit er för att smita ur era gravar, va? Människoflickan stirrade förskräckt på alla kungens väktare och skrek:
- Akta dig, Allikin! De där är otäcka. De är omänskliga. De är inte riktigt levande! Allikin kastade en hastig blick på henne.
- Du är trots allt ett litet människobarn, sa hon lugnt. Men var inte rädd. Jag ska rädda dig så troll jag är. Stenkonungen viftade otåligt med sina vida ärmar.
- Nå! skrek han till sina väktare. Ta hand om dem! Fös in dem i gravarna! Allesammans. Flickorna också! Då tog Allikin två steg fram ur cirkeln av spöken och höll upp sina trolldockor.
- Se här, sa hon till råttmonstren. Kommer ni ihåg vem som lärde er att leka med de här? Kommer ni ihåg hur roligt ni hade nyss? Råttmonstren stannade upp, satte sig på sina breda hasor och tittade förundrat på trollflickan. Ännu en gång glimtade det till i deras ögon.
- Nå? ropade Allikin. Vill ni inte följa oss? Lämna den här fångenskapen och leva med oss nere i skogen och leka med oss? Skratta, leka och ha roligt? Råttmonstren såg oroligt från stenkungen till Allikin, från Allikin till Stenkonungen. De gnällde lite och tittade sedan längtansfullt på Allikins dockor.
Allikin tog människoflickan i händerna och började springa. Då uppgav råttmonstren plötsligt ett tjut och sprang efter. Ut genom dörren sprang de och Stenkonungen skrek efter dem. Spökena hakade på och till sist rusade de alla i en väldig långdans genom gångarna i berget, tills de kom ut på avsatsen på det höga berget där älven rann upp. Nedanför stod trädmodern i en båt och med en åra i handen. Hon vinkade åt dem att hoppa ned i båten och de gjorde de, en efter en. Bara Stenkonungen stod kvar uppe på avsatsen, vrålande av ilska.
- Kom tillbaka! skrek han. Det här ska ni få ångra. Ingen trotsar Stenkonungen. Kom tillbaka! Men de bara skrattade åt honom. I trädmoderns båt gled de nerför älven och där nere i dalen stod alla trollen och alla djuren längs stränderna och hurrade.
Allikins alla släktingar som avslutat stora odlaredagen, hade kommit dit och de skrattade med sina trolltrynen, fnös och brummade och sjöng och morrade och skrattade. Allikin vinkade åt dem där hon stod och höll sin människovän i handen.
- Nu behöver du inte vara rädd för att komma tillbaka till oss här ute i skogen! sa hon. Du och jag har många lekar kvar att leka, eller hur? Men människoflickan svarade inte. Hon såg bara lycklig ut.